toplogg2

Lite tankar på småtimmarna

Jag tänkte få adressera något som jag länge märkt och en av de bidragade orsakerna till att jag inte är någon "fan" utställningar.
Det spelar stor roll hur "känd" man är och "vilka kontakter" man har hur man bemöts utav vissa.
Utställnings världen är en värld jag aldrig kommer att kunna tycka är varken kul eller rättvis om inget drastiskt sker.
Jag visar min hund på utställningar ändå, men bara när det finns ett klart syfte. Som att jag har uppnått en bruksmeritering och kan ställa i bruksklass eller en unghund som behöver miljöträningen.
Varför säger jag att det inte är kul? Ibland går det bra och ibland dåligt precis som det gör på tävling. Det är sant om man ställer på utställningar här i norr. Tyvärr kan man inte säga det samma om utställningar söderut och de som är ras utställningar.
Där vinner alltid den som är mest "känd" eller "har flest kontakter".
Ja jag förstår nu blir det rama skri! Rama skri från de som är mest "känd" och "med flest kontakter". Men så har det varit på varenda utställning jag varit på utom EN.
Jag ställde min Nala. Hon var inte i den gruppen där "incidenten" hände, utan det var Veteran tikar. Två tikar stod kvar i konkurensen och domaren "valde fel tik"...
Ägaren till tiken som blev tvåa, men uppenbarligen tyckte hon skulle komma etta. Stövlade fram till domaren och väste, högt så att ALLA hörde detta... -DU..Valde fel tik- Samtidig som hon hytte med ett varnande finger som att säga, det där kommer du få ångra.
Jag har själv varit direkt utsatt för detta också.
Jag hade haft registrerat kennelnamn knappt ett år och skulle ställa min Merlin.
Då bodde vi i Stockholm och tänkte nä men jag anmäler väl min Merlin ca 4 månader gammal i valpklassen på SSU. Som miljö träning, nära å bra!
Ja sagt å gjort, vi dök upp och stod utanför ringen när en korpulent herre stegade fram och tittade fundersamt på lille Merlin. Med en finsk brytning på rösten utbrast han sedan.. - Fin..mycket fin!- han stod tyst ett tag...-MEN- (fortsatte han) -Han kommer inte att vinna!- och så nickade han bort mot någon man som stod med en hel klan runt i kring sig i väntan på valpklassen. Jag förstod senare att detta var en stor kennel, känd man.
Jaha, svarade jag mannen med den finska brytningen och brydde mig inte om att förklara för honom att det inte spelade oss någon roll. Vi var där för miljöträningens skull.
Mycket riktigt, så vann den mannen med sin valp som han fött upp och själv visade i ringen, två kom ett kullsyskon till den valpen som vann, trea (chockerande nog, blev en tysk import valp), Merlin blev 4a och 5a blev ett till kullsyskon till vinnande valpen.
Sagt och gjort, nöjd och glad for jag hem med min valp 4a placering.
Inget mer med det...Det var inget jag gick å tänkte på desto mera.
Månader gick, ja tillåme år och det råkade sig så att jag stod på en statoil mack i Botkyrka och fikade en natt när jag jobbade som hundförare.
In vandrar då två (helan och halvan stuket) ordningsvakter i rött, tunnelbanans ordningsvakter. De hejade och vi började pratas vid. Vi pratade om hund och vilken ras jag hade i hundbilen. När jag sa rottweiler så utbras den som utgjorde Helan i duon, Jag har också rottweiler!
Jasså sa jag. Föga intresserad. Det finns det många som har tänkte jag i mitt stilla sinne.
Jag har en såndär fin rottweiler från...(den stora kenneln med mycket känd ägare)
Jag försökte hålla mig för skratt då Helan betonade ordet FIN.
Ja alla vet som känner mig vad jag sätter för världe på exteriör. Ja okey, det ska se ut som en rottweiler och inte ha en exteriör som ger den fysiskt hinder från att jobba.
Hur som haver. Helan fortsatte babbla och jag lyssnade utan att bidraga med något egentligen. Han berättade att hans rottweiler var si och så gammal. Jag konstaterade i stilla sinne att hans hund var ungefär jämngammal med Merlin. Så berättade han att han blivit 2a på den utställningen jag varit på. Sen lutade Halvan sig framåt mot mig som att han tänkte släppa en fjärt men naturligtvis var det en stor hemlighet han skulle lätta sitt hjärta med. I viskande ton sa han..-Jag pratade med min uppfödare efter utställningen och han var bestört!- Helan fortsatte med bullsmulor flygandes ur munnen- vet du? du skulle ha sett...på den utställningen jag var på..min uppfödare sa att det var katastrof för ett import skräp tog 3je platsen och en hund från någon liten skit kennel med en "häst" till valp som tog 4e över hans uppfödda valp som blev 5a-
Jag avslöjade aldrig att det var jag som ägde "hästen" som tog 4e platsen han refererade till.
Jag konstaterade torrt, men var han inte nöjd med en 1a och en 2a plats då?
-NÄ..fy fan..han var skit arg på domaren- utbrister Helan..
Jag som har svårt att hålla mig hade viss information om kullen vars hans valp tillhörde.
Det var nämligen så att vid ett tillfälle fick denna "kända" uppfödare för sig att träna IPO med två av sina hundar. De valde att träna för min skyddsfigurant/tränare.
Sagt och gjort, de kom med en hane och en tik i släptåg. Hanen var så rädd för figuranten så han bajsade på sig, ja ordagrant bajsade när han tvingades av sin ägare att stå i bevakning. Tiken, ja hon var så ur form att hon inte orkade. Min firgurant sa att de måste träna/banta tiken innan de funderade på att köra vidare med IPO för henne och hanen krävde mycket jobb med sitt självförtroende innan man kunde ens tänka sig att träna honom för IPO. Sagt och gjort de hade väl blivit stött av dessa ord, men for hem och började cykla tiken. Dagarna efter födde tiken en kull med valpar. Det var ur den kullen Helan hade sin "fina" valp ifrån.
Så jag kunde inte hålla mig helt utan sa lite syrligt.. "var det inte den kullen som var en tjuvparning?"
Helan blev hel röd i ansiktet..och stammade..va? nä..nä.. det var meningen att de skulle paras.
Ja kanske det sa jag, hanen hade ju inte ens ett MH så nog var det en tjuvparning.
Öh...jo, men de skulle ändå paras senare. Klämmer Helan fram tillslut.
Ja jag vet att det kanske var elakt att påpeka och man ska inte sjunka ner till deras nivå. Men jag tycker ändå att en så "känd" och stor kennel, vad har de för nytta med att skitsnacka om en liten kennel som på inget sätt utgör ett hot för dem. Vi har inte samma mål med vår avel och jag kan knappast tävla med mina en kull vart 5e år mot deras ca 30 kullar per kalenderhalvår. Vi har aldrig och kommer aldrig vara en valpfabrik som säljer valpar till vem som helst.
Dessa "kändisar" har blivit så vana vid att bara valsa in och få allt. Det räcker inte med att vinna utan de ska även ha de näst kommande pallplatserna och lite till för att känna sig nöjda. Gud bevare mig väl för den domare som vågar dömma annat, så som att den vackraste mest korrekta exteriört skulle vinna. Då blir man rent hotad. Så kanske inte så konstigt att domaren väljer den enkla vägen och dömmer deras hundar till vinst.
Är det rättvist, nej, känns det som att det då är någon ide att fara på dessa utställningar, hur vacker hund man än har? förmodligen inte. För mig, som är ute efter ett cert eller miljöträning känner jag att det skulle vara värt det när vi bodde söderut. Men nu när det kostar oss flera tusen att fara så är det inte längre det.
Jag kan lika fara på inoff utställningar med valpar och ta cert på hemma plan.
Nog om detta!
Godnatt ;)

Kommentera gärna: